I lördags tvingade jag ut min syster för att ta porträttbilder. Det tog sin lilla tid... som vanligt. Ungefär så här brukar det gå till nästan varje gång vi ska ta porträtt:

Först försöker jag övertala och muta min lillasyster i en evighet innan hon överhuvudtaget vill vara med. Sedan tar det en massa tid till att välja kläder, smink, osv. När vi väl kommer ut har jag hunnit tappa humöret rejält. Det blir några halvdassiga bilder och jag blir allt buttrare. Tillslut lyckas jag få den perfekta bilden och ger ifrån mig ett glädjetjut. Min syster tror att hon äntligen får gå in, men icke! Jag knäpper jag några till (20 bilder kanske), för säkerhets skull, innan jag är helt nöjd. Först då kan min syster pusta ut och få komma in i värmen igen, medan jag ivrigt sätter mig framför datorn för att få se på resultatet.

En liten påminnelse: Hur många gånger ska jag behöva säga att det inte funkar att sjunga samtidigt som man ska vara med på bild!?